Usch vad jag hatar den sjukdomen !
Jag lider med Ida så mycket.... Det har nu gått ca1 månad sen hennes diabetes debut, och visst har vi kommit in i det och lärt oss mycket om hur det funkar... Men fy va jobbigt det är, stackarna hon måste va så noga med allt, mat på bestämda tider och sprutor och blodsocker koll hela tiden.
Hon har även börjat bli lite nere tror jag, hon drar sig för att leka med kompisar, vill helst bara vara hemma .. Hon blir låg i sockret rätt ofta nu tycker jag med, hon verkar vara vääldigt känslig när sockret börjar sänka sig, hon blir trött, hängig , tjurig, ledsen, och less när det sker, och det är ju lätt att åtgärda med druvsocker eller nått att äta , men det gör så ont i mig att se henne lida, sen är det sån omställning för henne, hon kan inte just nu i allafall, åka iväg med kompisar , sova över hos nån, vi måste va med henne och finnas till hands fort om det behövs , ja det är en livs lång kronisk sjukdom hon fått och den går ju att leva med , vilket jag är såå tacksam över, MEN det är mycket jobb med den!

Fy bubblan !